bok

Pensionärsliv i Sverige.

År 1992 var det dags att sluta jobba. Överläkaren på öronavdelning på KSS i Skövde sjukskrev mig i väntan på förtidspension. Han tyckte att jag skulle ha mer livskvalitet som pensionär än det jag hade nu p.g.a. min dåliga eller brist på hörsel. Med nya hörapparater hadde jag ca 8 % hörselkapacitet, men med läppläsning klarade jag mig någorlunda.

Det hände ändå ganska ofta att jag, efter en dags undervisning, knappast visste hur jag hade kommit hem, så överläkaren hade alldeles rätt. Under hösten skulle jag lära upp en kollega med det jag hade undervisat i, cadcam och produktionsstyrning. Jag var självlärd i dessa nya ämnen och det hände ofta att jag fick demonstrera för intresserade vad jag lärde mina elever. De kom från bl.a. Östenrike och Afrika, men det roligaste var att landshövdingen för Skaraborgs län kom med ett flertal politiker. Även Chalmers visade sitt intresse och det sporrade mig att fortsätta.

När min kollega övertog min undervisning under vt 93, var det dags att skära av all kommunikation med undervisning. Vi lastade vår husbil och gav oss av, söderut. Vi hade redan tidigare besökt Portugal och tänkte att det var perfekt att tillbringa någon månad där. I Portugal på campingen i Armacao de Pera träffade vi ett trevligt svenkt par och vi blev goda vänner.
På hösten 1993, gjorde vår son sitt examensarbete för Högskolan i Luleå på Nya Zeeland och vi passade på att hälsa på honom där. Vi hyrde en husbil i Auckland och när vår son var klar på företaget, följde han med oss i husbilen. Vi besökte Nordön med bl.a. Roturoa och Sydön med fåravel ända ner till det sydligaste samhälle, Bluff. Vi var där i 2 månader och trivdes stort. Vad som var lite knepig var att både höst- och vårblommer kunde blomma samtidigt och att solen gick från öster till väster över norra himlen. Det var verkligen en fantastisk upplevelse, men jobbigt att komma dit.
Vi fortsatte några år att åka till Portugal under vintermånaderna, men allt har ett slut och år 2000 beslöt vi att bygga ett nytt hus. Under tiden hade vi köpt en bit mark i Stenhammar, strax utanför Lidköping, 400 m från sandstrand vid sjön Vänern och där byggde vi år 2000 en ny villa.

     

             vårt hus byggs                                                                 Taket är nästan klar.

     

Diagonale stöd motverkar knarr i golvet av övervåningen.               ...och taktegel på taketen.

     

När taket är på huset, ska det firas!                                    En liten fikapaus med våra kära grannar.

Detta hände 2000 och vi själva målade huset både invändigt och utvändigt under 2001 och anlade själva trädgården.

     

             Lisbeth målar bottenvåningen..                                                   .. och Pieter övervåningen.

     

             Grannen och Pieter lägger ut jord i trädgården..                                     .. och Lisbeth bearbetar den med jordfräsen.

     

             Villan är klar..                                                               .. så även trädgården.

Vi trivdes storartad med vårt hus och vår trädgård och här hade vi tänkt att stanna livet ut. Tyvärr blev det inte så, eftersom vi upptäckte att någon ville oss illa. Denne person skickade ett gäng busar med avsikt att skada eller ta livet av oss. De kom 2 gånger, första gång tog de fel hus och skrämde livet ur ett ungt par som hyrde en villa som var snarlik vår villa. Med pistol, kniv och basebollträ väckte de dem och beordrade att öppna kassaskåpet på bottenvåningen. Det unga paret som hade ett litet barn på några månader, bedyrade att de inte hade något kassaskåp och då de maskerade brottslingar upptäckte att de talade sanning, sa de: "It is the wrong house!" De band paret och stack. Polisen visste att vi hade ett kassaskåp och vi var de enda på gatan som hade det. Jag satt nämligen i styrelsen för en båtklubb och var kassör och en annan styrelsemedlem var polis. På så sätt blev vi kopplade till överfallet och några veckor senare, blev vi väckte mitt i natten av samma gäng, som nu var i vår trädgård! Genom att belysningen i trädgården med hjälp av rörelsedetektor tändes, vaknade jag och skrämde iväg busarna, som med en rivstart flydde i sin bil. Nästa dag såg vi tydligt hur de hade försökt komma närmare huset. Det var droppen och vi sålde villan för att bo på ett tryggare ställe. Polisen erbjöd oss att byta identitet, men vi avböjde och tackade nej till erbjudandet. I stället blev det ett liv med flera förflyttningar och resor där vi inte berättade för våra barn vart vi flyttade och när vi reste. Efter några år trodde vi att faran var över och ville försöka att bo i en villa igen, men till sist var vi tvungna att acceptera en trygghetslägenhet. Klart är att man blir påverkad när man blir utsatt för sådana saker och det har kostat oss en hel del, fysiskt men också psykiskt.

  

Min älskade hustru Bibbi fick problem med magen och det blev inte bättre trots många besök till sjukvården. Under 4-års tid besökte hon både psykolog och fysioterapeut varje vecka, men till sist gav de upp. Bibbi hade svårt att leva med den ständiga hotbilden. Det resulterade i att hon fick cancer i tjocktarmen och blev upptagen för operation. Operationen utfördes 2019, men utan att hon blev återställd och läkarna beslöt att det var dags att koppla in ett palliativt team, som gav henne den vård i livets slutskede. Först blev det några veckors vistelse på Hospice Gabriel varefter hon fick komma hem till mig i vårt trygghetsboende. Efter ytterligare några veckor hemma, avled min livskamrat sedan 1957 stilla den 10 augusti 2020.
Hon hade bestämt att vi inte skulle ha någon begravningsceremoni och vi höll oss till det.
Några veckor senare träffades barn, barnbarn, ingifta och jag för att ha en minnesstund som var mycket värdig. Bibbi och jag har varit gifta i dryggt 61 år och haft ett underbart liv tillsammans. Jag tackar henne för allt vi har gjort tillsammans och för vår gemensamma släktforskning.


Tillbaka till starten av släkten Andrén. brevlåda posta  

 
 
   


Copyright Pieter van den Berg ©