bok

Pensionärsliv i Sverige.

År 1992 var det dags att sluta jobba. Överläkaren på öronavdelning på KSS i Skövde sjukskrev mig i väntan på förtidspension. Han tyckte att jag skulle ha mer livskvalitet än det jag hade nu p.g.a. min dåliga eller brist på hörsel. Med nya hörapparater hadde jag ca 8 % hörselkapacitet, men med läppläsning klarade jag mig någorlunda.

Det hände ändå ganska ofta att jag, efter en dags undervisning, knappast visste hur jag hade kommit hem, så överläkaren hade alldeles rätt. Under hösten skulle jag lära upp en kollega med det jag hade undervisat i, cadcam och produktionsstyrning. Jag var självlärd i dessa nya ämnen och det hände ofta att jag fick demonstrera för intresserade vad jag lärde mina elever. De kom från bl.a. Östenrike och Afrika, men det roligaste var att landshövdingen för Skaraborgs län kom med ett flertal politiker. Även Chalmers visade sitt intresse och det sporrade mig att fortsätta.

När min kollega övertog min undervisning under vt 93, var det dags att skära av all kommunikation med undervisning. Vi lastade vår husbil och gav oss av, söderut. Vi hade redan tidigare besökt Portugal och tänkte att det var perfekt att tillbringa någon månad där. I Portugal på campingen i Armacao de Pera träffade vi ett trevligt svenkt par och vi blev goda vänner. Vi fortsatte några år att åka till Portugal under vintermånaderna, men allt har ett slut och år 2000 beslöt vi att bygga ett nytt hus. Under tiden hade vi köpt en bit mark i Stenhammar, strax utanför Lidköping, 400 m från sandstrand vid sjön Vänern och där byggde vi år 2000 en ny villa.

     

             vårt hus byggs                                                                 Taket är nästan klar.

     

Diagonale stöd motverkar knarr i golvet av övervåningen.               ...och taktegel på taketen.

     

När taket är på huset, ska det firas!                                    En liten fikapaus med våra kära grannar.

Detta hände 2000 och vi själva målade huset både invändigt och utvändigt under 2001 och anlade själva trädgården.

     

             Lisbeth målar bottenvåningen..                                                   .. och Pieter övervåningen.

     

             Grannen och Pieter lägger ut jord i trädgården..                                     .. och Lisbeth bearbetar den med jordfräsen.

     

             Villan är klar..                                                               .. så även trädgården.

Vi trivdes storartad med vårt hus och vår trädgård och här hade vi tänkt att stanna livet ut. Tyvärr blev det inte så, eftersom vi upptäckte att någon ville oss illa. Denne person skickade ett gäng busar med avsikt att skada eller ta livet av oss. De kom 2 gånger, första gång tog de fel hus och skrämde livet ur ett ungt par som hyrde en villa som var snarlik vår villa. Med pistol, kniv och basebollträ väckte de dem och beordrade att öppna kassaskåpet på bottenvåningen. Det unga paret som hade ett litet barn på några månader, bedyrade att de inte hade något kassaskåp och då de maskerade brottslingar upptäckte att de talade sanning, sa de: "It is the wrong house!" De band paret och stack. Polisen visste att vi hade ett kassaskåp och vi var de enda på gatan som hade det. Jag satt nämligen i styrelsen för en båtklubb och var kassör och en annan styrelsemedlem var polis. På så sätt blev vi kopplade till överfallet och några veckor senare, blev vi väckte mitt i natten av samma gäng, som nu var i vår trädgård! Genom att belysningen i trädgården med hjälp av rörelsedetektor tändes, vaknade jag och skrämde iväg busarna, som med en rivstart flydde i sin bil. Nästa dag såg vi tydligt hur de hade försökt komma närmare huset. Det var droppen och vi sålde villan för att bo på ett tryggare ställe. Polisen erbjöd oss att byta identitet, men vi avböjde och tackade nej till erbjudandet. I stället blev det ett liv med flera förflyttningar och resor där vi inte berättade för våra barn vart vi flyttade och när vi reste. Efter några år trodde vi att faran var över och ville försöka att bo i en villa igen, men till sist var vi tvungna att acceptera en trygghetslägenhet. Klart är att man blir påverkad när man blir utsatt för sådana saker och det har kostat oss en hel del, fysiskt men också psykiskt.



Tillbaka till starten av släkten va den Berg. brevlåda posta  

 
 
   


Copyright Pieter van den Berg ©