Thore Erlings orkester med på övre raden, andre man från höger,
Gösta Törner
Rune Sjögren berättar:
"Vi kan börja med ovanstående foto. Gösta sitter högst upp, andre man från höger.
Fotot är troligen från 1943, är taget under en radiosändning på Radiotjänst,
Kungsgatan 8 i Stockholm och det är Thore Ehrlings orkester. Mannarna är fr.
vänster Thore Ehrling, trumpet, Stig Holm, piano, Sven Stiberg, gitarr, Gösta
"Trappan" Hedén, trummor och Thore Jederby, bas.
Saxarna är Carl-Henrik Norin, tenorsaxofon, John "Joppla" Björling, altsaxofon, Ove Rönn,
altsaxofon, Curt Blomquist, tenorsaxofon. Brasset är Georg Vernon,trombon,
Gösta Törner och Rune Ander,trumpet.
Thore Ehrling var ett stort namn redan på 30-talet och spelade regelbundet i
radion fram till 1957-58. Gösta var en av hans stjärnsolister under 40-talet.
Gösta spelade i omgångar i orkestern.
Vi stod varandra ganska
nära, eftersom vi två var de enda i släkten som tyckte om jazzmusik. Jag fick
dessutom trumpetlektioner av Gösta.
Min mamma och Gösta stod också varandra nära, eftersom bara två år skilde dem.
Gösta hade, till sin stora förtret, ansvaret för sin lillasyster när de var
tonåringar och var ute och dansade. Samtidigt som Gösta spelade så skulle han
också kolla in syrran hela tiden. Tungt.
Gösta började spela redan som åttaåring i Katarina Norra Skola men hade också
en hård skola hemma, eftersom hans pappa (min morfar) var militärmusiker och
tog musik på stort allvar. Mamma har berättat hur synd om Gösta hon tyckte det
var, när han spelade med blodet rinnande nerför läpparna. Han fick inte gå ut
till kompisarna förrän han kunde sin trumpetläxa och morfar var nöjd. Men han
blev snart bäst i musikkåren fast han bara var nio år och fick äran att spela
från Katarina kyrktorn på skolavslutningen. Han var en naturtalang.
Efter folkskolan hade han olika jobb. Som vaktmästare och som springschas
hos Arvid Nordquist. Men han fortsatte att spela där han kom åt, jammade på
olika ställen och snart spred sig ryktet om en ny kille som spelade fin trumpet.
Men redan som 14-åring hade han haft sitt första jobb i Klara Folkets Hus.
Den gången ryckte min morfar in som trummis. Morfar spelade annars regelbundet
på Hasselbacken på Djurgården.
Gösta fick jobb i olika småband, men fortsatte att arbeta på dagarna. Det var
ett hårt liv, eftersom spelningarna oftast inte slutade förrän vid 3-tiden på
natten. Hans första stora spelningar var på Sickla Folkpark och Haga Nöjesfält.
Snart var han tvungen att välja liv och 1929 fick han jobb på danshaket Valencia,
som låg i hörnet Götgatan-Ringvägen, och då var valet inte svårt. Han kunde
livnära sig på sitt spelande och tjänade snart bäst i familjen.
Göstas trumpetidoler, och då talar vi om 1925-27, var barndomskamraten "Smyget"
Redlig och amerikanarna Red Nichols och Bix Beiderbecke. Med "Smyget" var han
nära vän hela livet, de spelade i perioder i samma orkestrar.
Med åren blev också Louis Armstrong och Bobby Hackett stora förebilder. Ur detta
skapade Gösta en helt personlig spelstil.
På 30-talet spelade Gösta med så välkända kapellmästare som Macce Berg och Frank
Vernon. Sedan hade han jobb på Bal Palais och Grand Hotel med Jack Harris.
Göstas stora upplevelse under 30-talet var nog Louis Armstrongs besök i Stockholm 1933.
Med hjälp av en engelsktalande spelkompis tog han mod till sig och knackade en
tidig morgon på Louis hotelldörr. Och blev mottagen med stora famnen. Det blev
en livslång vänskap, varje jul skickade de julkort till varandra. Louis ville
också ha med Gösta på turnén, men det gick inte. 1949 blev det ett glatt
återseende mellan Gösta och Louis, när Gösta mötte och spelade för Louis på
Bromma flygplats.
Göstas stora engagemang under senare hälften av 30-talet var hos Arne Hülphers,
mest känd för senare tidens barn som make till en åldrande Zarah Leander.
Hülphers
var den tidens stora bigband, här satt bara Sveriges jazzelit. Gösta hade här
sällskap av "Smyget" och även av Thore Jederby, basisten på Ehrlingfotot.
Hülphers spelade på det flotta Fenix-Kronprinsen, en lokal som i dag ägs av
Citykyrkan. Bandet turnérade också 1938 i Tyskland. Av judeförföljerserna
märkte inte Gösta mycket, egentligen inget alls, men det fanns en rädd atmosfär
i samhället som påverkade och jag kom ihåg att Gösta tyckte det var lite väl
magstarkt att Hitlers porträtt t.o.m. fanns på toaletterna. Han sa också att det
var "ett djävla gapande från polis och soldater". Annars var orkestern väldigt
populär och behandlades som kungar och fick mycket bra betalt.
Hülphers orkester tappade många musiker vid hemkomsten, andra bigband började
komma upp. Håkan von Eichwald fanns sen tidigare men Seymour Österwall och Thore
Ehrling började få kända namn. Gösta fick ett bra erbjudande från Thore och slog
till. Gösta var nu ett stort namn och ansågs vara Sveriges bästa jazzmusiker,
och den positionen behöll han åren 1936-49.
